Vid debututställningen hösten 1995 såldes tre verk och sjutton var kvar. Då stod jag inför ett strategiskt beslut, skulle jag stoppa in dem i garderoben eller visa upp dem? Efter att ha rådfrågat min manager Kerstin kom vi fram till att jag skulle visa upp dem. Jag tog kontakt med olika företag i stockholmstrakten som jag tidigare haft kontakt med men även nya. Skulle de vara intresserade och hade de utrymme för en tillfällig utställning av bronsskulpturer? Det visade sig att intresse fanns och sedan januari 1996 har jag kontinuerligt ställt ut 20 – 30 bronser vid olika företag och hotell. Mottagandet har varit mycket positivt vilket uppmuntrat mig att fortsätta. Jag hade ju börjat sent med detta och det gällde att försöka påskynda informationen om att jag var en aktör på marknaden. Flera beställningar erhölls och jag kunde på så sätt delvis finansiera utställningarna. Det har hela tiden varit möjligt att flytta direkt från ett företag till ett annat utan att behöva mellanlagra.

Den första tiden kändes det väldigt konstigt att säga sig vara skulptör och det tog två år innan jag kunde se folk i ögonen och utan att slå ned blicken presentera mig som skulptör. Efter två års utställning fann jag att jag hade döpt skulpturerna till olämpliga namn. Jag hade kallat dem för vad de såg ut att föreställa. Det blev till att döpa om dem alla och jag valde då namn som skulle kunna hjälpa till att starta en dialog mellan skulpturen och betraktaren. I stället för ”Fågel” blev det ”Lyftet”, ”Snäcka” blev ”Uppsving”, ”Segel” blev ”Medvind” och ”Trio” blev ”Livskraft” bara för att ge några exempel.

Wallis hade gett mig rådet att undvika att göra realistiska skulpturer. Han menade att jag inte har läst anatomi. Detta hade jag inget emot då jag gärna söker mig till ”icke föreställande” eller ”fria former”. Det positiva mottagandet stärkte mig och jag beslöt att röra mig utanför Sverige. Min dotter Maria skulle just vänta sitt första barn i Oslo och med svärsonen Prebens hjälp kunde jag sortera fram några företag med huvudkontoret i Oslo. Det blev fem utställningar där i snabb följd och sedan bar det av till sydfrankrike med fem utställningar i Nice och Cannes med omnejd. Så bar det av till Milano och Atlas Copco och SAS Scandinavia Hotell innan jag drog mig tillbaka till Tyskland. I Milano satt jag en gång och räknade ut ur många ställen jag ställt ut på och det var över tretti stycken! Det här är ju ingen tillfällighet tänkte jag det här måste jag döpa till något och jag kallade det därefter ”Ekberg European Exhibition Tour”. Med hjälp av telefon och e-mail kunde jag sedan inbjuda olika företags-och hotellchefer att under 3-4 månader bli värd för Ekberg European Exhibition Tour. Villkoren var att i stället för leasingkostnad bekosta transporten från föregående värd samt min resa och vistelse ca en vecka för att arrangera och öppna utställningen för deras intressenter. Vid flera tillfällen tryckte värdarna en folder och snygga inbjudningar varvid jag förstås fick en viss goodwill.

Från Holiday Inn Hotell i Stuttgart beslöt jag 2006 att flytta hem utställningen till Sverige, i första hand till Malmö eller Göteborgstrakten. Det visade sig snart att SKF skulle fira sitt 100-årsjubiléum 2007 och då skulle det vara fint med en skulpturutställning i huvudkontorets magnifika entréhall. Så blev det och den 21 juni skedde invigningen med tal av såväl koncernchefen Tom Johnstone som Göteborgs Borgmästare Jörgen Linder. Även jag sade några och tackade för mig med en liten låt (Hej och hå jungman Jansson) på mitt mikromunspel. SKF tryckte upp en snygg folder på svenska och engelska av vilken jag fortfarande har en del ex.

Från SKF flyttades utställningen till Volvo AB:s koncernkontor där det finns en stor utställningshall för dess produkter. Det var utställning nummer 44 i följd sedan 1996 och den blev kvar där ett halvår. Den är just nu lagrad vid Volvo i tolv pallar i avvaktan på vem som blir nästa värd.

Samtidigt med utlandsturnén har jag kunnat visa upp ca 30 bronser vid Vasakronans konferensanläggningar Tegen och Primus i Stockholm. Det har bl a bidragit till att kunna intressera Danderyds kommun att skaffa en större skulptur till en rondell vid Mörby Centrum. Sedan kommunens intresse väckts föreslog jag – med kännedom om att kommuners budget i hög grad går till skola, vård och omsorg – att jag skulle försöka finna en finansiär för själva skulpturen om kommunen svarade för sockel mm. Med hjälp av några kommunala skrivelser och ett fotomontage gick jag runt och sonderade intresset. Så småningom visade det sig att ägaren till Mörby Centrums fastighet, Diligentia, var villig att bekosta hela skulpturen och vid invigningen skänka den till kommunen. Så blev det och den 15 september 2006 invigdes min hittills största bronsskulptur LIVSKRAFT (2,8 meter). Det blev en verklig folkfest med trafiken avstängd, dixielandmusik på trottoaren och fyra talare samt förfriskningar från kommunens partytält. Vilken fantastisk lycka att ha fått placera en så stor bronsskulptur i min ”hemkommun” på dess mest trafikerade plats!

 

Den 12 oktober 2008 invigdes min första granitskulptur och tillika fontän KÄLLAN i den vackra trädgården intill Eriksbergs kyrka i södra Malmö. Det var en vacker ceremoni inom ramen för högmässan på Tacksägelsedagen och skedde genom en dopceremoni av förra kyrkoherden inför en fullsatt församling. Genom det svagt porlande vattnet skapas en meditativ atmosfär som förstärks av den vackra placeringen intill ett enormt platanträd.

PORTRÄTT

Efter debuten hörde vi talas om att konstnärer, forskare och författare mm hade möjlighet att vistas ett antal veckor på den statliga stiftelsen San Micheles anläggning på Capri. Kerstin och jag fick chansen att bebo ateljélägenheten ”Bouganvilla” i fyra veckor i oktober 1997 med en härlig utsikt in mot Neapel-bukten. En kväll kom vi att samtala i biblioteket med den nye ordföranden Per Wästberg och hans maka. Jag framförde då att man borde ha ett huvud av grundaren Axel Munthe inom anläggningen. Man hade ju ett av den förste intendenten Josef Oliv. Det tyckte Wästberg också men det fanns inga pengar eftersom man betalade dubbla intendentslöner några år då den förre intendenten slutat tre år innan pension. ”Men Du kan väl göra ett huvud ”volontary” sa han. Nej, det kan jag inte sa jag men ni borde ha ett huvud här insisterade jag.

Morgonen därpå vaknade jag redan kl sex och kunde inte somna om. Jag låg och brottades med tanken om jag skulle kunna göra ett huvud. Efter tre kvarts vånda för eller emot så klev jag upp fast besluten att i alla fall försöka. Jag tog mig ut i dagbräckningen till några skjul och letade fram litet ståltråd. Dagen innan hade jag köpt några kilo gipspulver och så satte jag igång. Jag hade några fotografier att gå efter. Efter tre intensiva dagar var gipshuvudet klart och jag talade om det för intendent Annmari Kjellander. Hon blev intresserad och kom upp med sin man. Kan vi inte be Vittorio Massimino att komma och titta frågade jag. Det var en man som var född 1911 på Capri i Torre Materita, dit Munthe flyttade när han fått ont i ögonen. Han hade blivit Munthes följeslagare ända till två år innan Munthe dog på Stockholms slott 1949 och kunde förstås allt om hur Munthe hade sett ut.

Jag ringer honom imorgon sa Annmari och några dar senare kom han upp för trapporna med sin käpp, 86 år gammal, och granskade huvudet. ”Näsan är perfekt men skägget och mustaschen får Du göra om” sa han på sin brutna svenska. Jag bad honom komma åter om några dagar och ändrade som han sagt efter ett annat porträtt än jag använt. Han kom åter och tittade och sa att jag skulle förkorta mustascherna en halv centimeter och ta bort en liten bit på läppen. Så pratade han med Kerstin medan jag jobbade och efter en stund frågade jag: ”Hur är det nu då? – Han pekade överraskad på huvudet och utropade: ”Nej men det är ju Axel Munthe!!” Bättre betyg kunde jag inte ha fått!

Jag bar hem gipshuvudet som handbagage och visade det för stiftelsens styrelse. När jag hämtade huvudet mötte jag Per Wästberg som meddelade att ”Detta är ett mycket skickligt arbete och styrelsen har idag beslutat att det får sättas upp i brons på Capri. Men vi har inga pengar. Men Du kan ju höra med vår vänförening.” – ”Ska jag höra med vänföreningen, ska inte styrelsen göra det?” svarade jag. – ”Jo det kan Du ha rätt” i svarade Wästberg och så fick vänföreningen ett utdrag ur protokollet. Vänföreningen hade dock inga pengar så jag åtog mig att försöka finna några finansiärer. Efter ett års försök så lyckades jag ordna så att Hovförvaltningen och Wallenbergsstiftelserna kunde tillskjuta erforderliga medel. Invigningen på Capri skedde den 31 oktober 1999 på Munthes födelsedag, 50 år efter hans bortgång. Huvudet har blivit mycket uppskattat och står på en vacker marmorpelare som drottning Viktoria en gång ägt just till höger när man från skulpturgallerian kommer in i den vackra parken under en fantastiskt hög och vacker palm.

Ja, det var mitt första porträtt, frånsett den relief som jag gjort av Wallis och gav honom på hans födelsedag. Jag hade gjort det i plastelin med ett fotografi som förlaga. När jag var klar och frågade honom vad han tyckte gick han fram med en rits och skrev ”Wallis” i leran! – ”Vad gör Du, tänkte jag säga, Du har ju sagt att Milles har sagt att läraren inte ska röra elevens alster”.  Men jag sa inget för han hade ju signerat sitt eget porträtt.

Några år senare blev jag tillfrågad om jag ville göra ett porträtt av Margareta Dellefors, Dalhallas grundare. Hon hade blivit plötsligt avskedad från sin post med omedelbar verkan och det hade startats en insamling för att hedra henne med en bronsskulptur. Stärkt av resultatet från Munthes huvud tackade jag ja och den 17 juni 2006 kunde huvudet invigas på planen nere på Dalhalla till hennes och många andras glädje. Även det har fått mycket uppskattning. Det var mitt första porträtt gjort efter en levande modell. Hon var i min ateljé  åtta gånger och när vi avtäckte gipsen där utropade hon förtjust: ”O, Carl-Gustaf, Du har gjort mig så vacker. Jag ser ju tio år yngre ut! – ”Ja men jag ser Dig sån” svarade jag.

Den 26 juli 2006 invigdes en bronsbyst i Mariestads stadshus av cyklisten och olympiasegraren i Montreal på dagen 30 år tidigare, Bernt Johansson. Invigningen föregicks av en cykeltävling och Lars-Gunnar Björklund var med och förrättade avtäckningen. Kommunen ville ha en byst av en person som kunde representera kraften och vitaliteten hos bygdens folk, och Bernt Johanssons enorma prestation att åka ifrån hela kopplet av elitcyklister i slutet av sista varvet var verkligen en prestation som många kommer ihåg än i dag.

På ”Mosterdagen” den 23 augusti 2007 avtäcktes mitt senaste porträtt också det i Mariestad. Det föreställer Emanuella Carlbeck, som var pionjär på 1800-talets slut att ta hand om underutvecklade barn, som ofta kallades för idioter och sattes i ett hörn. Hon var ogift och beslöt sig vid 35 års ålder att ägna sitt liv åt dessa stackars liv och började med din systerson. Hennes successiva framgångar gjorde att fler och fler bad henne ta hand om sina barn och så småningom växter rörelsen till en hel institution. Den förlades slutligen till ett större område, Johannesberg i utkanten av Mariestad, och där står nu hennes brons, gjord efter ett litet porträtt. Avtäckningen skedde av prinsessan Marianne Bernadotte.