Först en kort presentation av min bakgrund.
Föddes i Stockholm 1930 som yngst av tre syskon och kom att bo i Stocksund 1934-39. Så följde 20 år i Stockholm med studentexamen i Norra Latin och Civilingenjörsexamen inom Väg- och vatten 1953. Blev brokonstruktör vid Gatukontoret, kraftverksbyggare vid Vattenfall, entreprenör vid Svenska Stenbeläggningar och nybyggnadschef vid Sandvik innan jag efter nära tretti år återkom med fru och fyra flickor till Stocksund 1968. Där var jag i åtta år företagskonsult vid Ekonomisk Företagsledning (EF) innan jag startade eget inom C-G Ekberg Utvecklingstjänst HB. Efter 20 år flyttade vi till Nybrogatan i Stockholm innan vi efter ytterligare 20 år återvände till Svalnäs i nordöstra Danderyd där vi nu bor sedan sju år. Debuterade som skulptör för 20 år sedan med en utställning i Gamla stan.
Hur blev jag då skulptör?
Tja, håll i Er nu för här kommer en riktigt märklig sannsaga!
En dag när vi bodde i Stocksund och fostrade våra fyra barn säger min fru Kerstin, silversmeden: ”Hörru Du, det bor en känd skulptör här nära oss, ska vi inte gå och hälsa på honom?” – Jag tänkte först: ”Vad har hon nu fått för griller i huvet, det har vi ju aldrig talat om och det har vi väl inget intresse av?” Men det sa jag inte för man ska inte avvisa ett förslag från en dam även om det är ens fru. I stället blev det: ”Jaså, vad heter han?” – ”Axel Wallenberg” blev svaret. Det sa mig inget i den kombinationen men jag sa, ja det kan vi väl göra. Kerstin kontaktade honom och vi fick komma på besök. Han hade varit elev till Carl Milles och intendent på Millesgården efter Milles bortgång 1955. Han var mycket vänlig och visade oss runt i sin skräddarsydda ateljé på åtta gånger åtta meter och villa med mängder av gipshuvuden, bronsskulpturer och tavlor. Men det var mest Wallenberg och Kerstin, som ju är konstinriktad, som konverserade och jag gick några meter bakom eftersom jag ju inte var intresserad. När vi skulle gå tyckte jag emellertid att jag borde säga något så att det märktes att även jag var med, så jag sa ”Det här med skulptur, kan det vara något?” Den då 85-årige mannen uppfattade frågan och så började en för framtiden avgörande konversation. Han frågade ”Har Du gjort något?” – ”Vad då gjort? Nä, jag har inte gjort något.” (Jag begrep inte frågan.) – ”Ja, har Du ritat eller målat något? – ”Jaså, nää., det har jag inte gjort. Jo, vänta, jag har ju gjort porträtt av mina barn! – ”Jaså, men ta hit dem så får jag se.” Så skildes vi.
Det gick några veckor och jag tänkte inte mer på saken, men en dag sa Kerstin, ,”Ska Du inte gå upp och visa Axel Wallenberg Dina porträtt?” Javisst ja, tänkte jag undrande varför han skulle vilja se dem. Men har man sagt en sak så ska man hålla ord. Så jag knallade upp med mina fyra inramade porträtt i pastellkrita. Wallenberg såg på dem men sa inget utan föreslog att jag skulle låna en kavalett och litet plastelin och försöka göra ett porträtt av min vackra hustru. Kavalett visade sig vara ett vridbart arbetsbord
och plastelin en slags lera som inte torkar. Jag följde hans erbjudande och placerade kavaletten i källaren. Kerstin satt ”modell” två gånger men sedan märkte jag att jag ju inte behärskade tekniken alls så det hela blev vilande.
När vi fem år senare skulle flytta från villan och in till Stockholm och röjde upp i den gamla villan fann jag en kavalett i källaren! Då kom samvetskvalen – javisst, ja, jag skulle ju skulptera! Jag skämdes då jag ju fått låna utrustningen och undrade om den gamle mannen levde. Jag ringde. ”Axel Wallenberg!” – ”Jo, jag skulle vilja lämna tillbaks kavaletten och redskapen jag lånat för vi ska flytta till stan.” – ”Jaha, det går bra, jag är här.” Jag for upp med grejerna till Apelvägen 22 och när jag återlämnat dem fick jag en impuls och sa mest av artighetsskäl: ” Jag har ju inte kommit så långt men skulle gärna vilja fortsätta. (Det var egentligen inte sant) Men i stan har vi ingen plats, men vad gör Du på lördagarna?” – ”Jag är ju här, jag. Hurså?” – ”Jo, då målar min fru med några väninnor så då har jag inget för mig.” – ”Ja, men kom hit då.” – ”Får jag det då?” – Ja, jag är ju i alla fall här då.” Han var då nittio år gammal och bodde ensam i villan sedan frun Britta fått hjärnblödning och vistades på Danderyds sjukhus. Han kunde ju allt om skulpterande och jag ingenting. Egentligen var jag inte så intresserad men bara nyfiken att få besöka en skulpturateljé och träffa en riktig skulptör. Jag hade ju aldrig drömt om att syssla med skulptur.
Första besöket var emellertid så angenämt att jag återkom nästa lördag och så blev det fler och fler lördagar. Vi åt en enkel lunch tillsammans och sedan skjutsade jag honom till sin Britta. Jag sattes i små uppgifter som att teckna av någon skulptur eller slipa till några gipsflisor som han hade. Han hade en hel lår full med plastellin och jag började göra egna små former. En dag hällde han ett vitt pulver i en liten plastskål med vatten och sa att jag skulle vänta en halvtimme och sedan knacka ut den stelnade gipsen och forma den till något. Och så gick han och vilade.
Ja så gick månaderna och åren och jag blev mer och mer intresserad. Jag började göra egna former i gips och vi trivdes med varandra. Acke, eller Wallis som jag brukade kalla honom – för det hade Milles gjort – var mycket huslig och kunde laga god mat själv. Vi åt ofta middag hos varandra varvid Wallis och Kerstin hade intressant tankeutbyte om olika konstnärer, där jag ju endast blev åhörare. Kerstin hade läst konstvetenskap och har varit konstintresserad ända sedan barndomen.
Wallis var också mycket social och dörren till ateljén stod alltid olåst och vänner brukade ofta titta in. Ibland frågade de honom om mig ”Vem är det där” och då blev svaret ”Han är här!” Han hade ju aldrig haft någon elev utan bara jobbat med skulptur i hele sitt liv. Han var aktiv med att teckna i kol, blyerts och svart tusch och började faktiskt göra en mindre skulptur också medan jag var där.
När jag gjort en form färdig och ville ha ett utlåtande sa han ofta ”Jaha, ställ undan den och gör en till!” Det blev inte så mycket kritik och en dag efter två år tog jag mod till mig för att försöka få honom att klämma fram med något omdöme. ”Hördu Wallis, nu har jag varit hos Dig i två år på lördagarna. Är det någon mening med att jag kommer hit egentligen?” ”Jaa, sa den gamle mannen eftertänksamt, ”Tycker Du de är roligt kan Du ju komma hit”. Det var ju inte det svar jag hade önskat men jag tog sats igen och sa: ”Ja, det är kolossalt roligt men, har jag några anlag för det här, har jag några förutsättningar över huvud taget?” – Då kom det!” Ja, Du är ju bra på att teckna och Du har bra formkänsla.” – ”Jaså”, (det hade ju ingen sagt till mig förut men jag hade ju inte frågat förut heller) “tycker Du att jag ska fortsätta då kanske?” – ”Jaa, det tycker jag.” Efter den dagen när någon kom på besök och frågade vem jag var så svarade han ”Det är min elev, civilingenjör och allting”. Då hade han blivit litet mallig och jag hade blivit antagen som ”elev” efter två års famlande.
Med förnyad entusiasm fortsatte jag och åren gick. Det normala är att man börjar skulptera i lera och när formen är färdig skickas den till gipsgjutaren. Efter gipsgjutningen kan man göra smärre justeringar innan den så skickas för bronsgjutning. Wallis tyckte att det är så ont om gipsgjutare i Stockholm och det tar så lång tid innan man får tillbaks grejen så jag kan hoppa över leran och börja forma direkt i gips. Det är visserligen litet svårare men man sparar ändå in tiden. Jag gjorde som han sa och det har blivit min vana sedan dess.
I januari 1994 kände jag att det här med att skulptera inte bara är en kul grej utan att jag verkligen började hoppas på att kunna bli skulptör. Kerstin och jag kom överens om att jag kunde sluta min konsultverksamhet och satsa på skulpterandet och att gå oftare till Wallis som ju bara blev äldre och äldre. Jag kände att detta är en chans som jag inte vill missa. Vi hade ju blivit vänner under dessa många år och han sa att det gick bra att få komma så ofta jag ville. Det blev både fyra och fem dagar i veckan och en dag på hösten 1994 när jag kom dit sa han: ”Jaha, nu är Du skulptör, nu ska Du ha en utställning!” Gissa om jag blev paff och glad! ”Är det verkligen sant? Hur gör man då?” – ”Välj ut tjugo former, skicka dem till bronsgjutning, sätt upp dem på en snygg sockel, boka galleri, skicka inbjudningskort”. Ja det lät ju rimligt och jag gjorde som han sagt. Han visste ju allt om detta. Han skrev sedan även ett intyg med rekommendationer till goda kontakter.
Ett år senare debuterade jag med tre veckors utställning av tjugo bronser på S:t Nikolai Galleri i Gamla stan. En dag när jag av en händelse kom dit satt Wallis i sin rullstol i galleriet, 97 1/2 år gammal. Han hade flyttat in till Svalnäs på försommaren till en dubblett med sin Britta. –”Wallis, är Du här! Så roligt”! – ”Jaa, sa den gamle mannen, ”Jag får lyckönska till en fin utställning”. Det kändes som en fin kvittens från min lärare och mentor. Tre månader senare var han borta. Men mina starka minnen av kontakten med honom bär jag ständigt med mig, liksom han bar minnen från sin lärare Milles. Milles sa t ex ” Verka medan dagen brinner”.
Hur skulpterar jag idag?
Wallis hade en gång gett mig rådet att undvika att göra realistiska skulpturer eftersom jag inte läst anatomi. Det passar mig bra så jag fångar upp ide’er till fria former, gärna med enkla, rena former. Jag har för min del valt tre storlekar av mina former, nämligen miniatyrer (10 cm), små (ca 25 cm) och stora (ca 75 cm). Storlekar därutöver betecknas som monumentala. När jag fått en ide’ gör jag den först i miniatyrformat i plastellin. Om jag blivit nöjd med den gör jag den sedan i gips och kanske låter gjuta den i brons. Om jag sedan blir nöjd gör jag en förstoring till 25 cm i gips osv. Gipserna armerar jag med ståltråd och/eller kycklingnät kompletterat med säckväv som doppas i stelnande gipsmassa.
Jag håller till i ett gammalt stall från 1600-talet vid Näsby Slott. Där hyr jag 100 kvm kallförråd för mina gipsoriginal men har även ett uppvärmt utrymme till ateljé. I Näsby Slott har jag en permanent utställning av 30 bronser och lika många ställs även ut i fyrstjärniga Spa-hotellet Vann på Västkusten 10 mil norr om Göteborg. Det finns en folder från Vann som intresserade kan få efteråt. Där finns även mina kontaktdata och min hemsideadress.
Brons är för mig ett underbart material då det både är vackert och beständigt och möjliggör skapande av olika former, ytor, linjer, kulörer och ytstrukturer. Vid skulpterandet försöker jag skapa enkla, rena, ”fria” former där gärna dubbelkrökta ytor förekommer. Skarpa linjer avgränsar de olika ytorna och ger stringens åt skulpturen. Det finns fortfarande många enkla former, som inte är upptäckta! Politiska motiv vill jag undvika utan eftersträvar enbart estetiskt vackra former. Varje brons-
skulptur signeras och numreras före försäljning.
Det är min önskan att en skulptur ska ge betraktaren en positiv kick. När så sker innebär det att skulpturen genererar energi till betraktaren som därigenom blir stimulerad. En stimulerad person mår bättre, trivs bättre med sin omgivning och gör ett bättre jobb! Min förhoppning är att mina skulpturer skall utgöra en inspirerande kraftkälla för människorna och en motvikt mot allt destruktivt som dessvärre drabbar vår värld. Genom att visa skulpturerna offentligt och på företag, hotell och konferensanläggningar vill jag nå många människor som alltså slipper besöka museer och gallerier.
Många av mina former tror jag kan vara till hjälp vid meditation och jag tänker mig att de skulle kunna passa väl vid en meditationsstig i det fria. Tänk att få göra en avspänd, filosofisk promenad i en naturstig och med jämna mellanrum sitta ned några minuter framför olika skulpturer och begrunda varierande aspekter av sin tillvaro! Jag har valt ut ca 15 olika former som jag tycker kunde passa en sådan upplevelse. Den börjar med ”Ensam” och slutar med ”Lyftet”! Som exempel på ett sådant arrangemang kan jag nämna det ”Skulpturstråk”, som Täby kommun skapat i Centralparken, där totalt nio av mina skulpturer placerats utefter en vacker, slingrande gångväg genom hela parken. De sista skulpturerna kom på plats hösten 2014.
På senare år har jag haft glädjen att genom samarbete med några stockholmskommuner och företag uppföra monumentalskulpturer i tre rondeller. Det gäller ”Livskraft” (2006, höjd 2,8 m) i Danderyd och ”Medvind” (2008, höjd 2,5 m) i Nacka (Saltsjöbaden) och ”Energi” (2014, höjd 2,5 m) i Djursholm. Genom sin storlek kan dessa skulpturer ses på långt håll och glädja många personer vilket är i linje med mina intentioner. Flera liknande projekt är i vardande.
Mitt första porträtt var en relief av min lärare och mentor Axel Wallenberg. Det ansågs av många som kände honom väl vara mycket lyckat. Att göra ett porträtt innebär en helt annan utmaning än att göra en fri form. Här kan ju alla granska och kontrollera om porträttet liknar förebilden, vilket ju inte är fallet vid mina fria former! Vanligen utför man porträtt först i lera men jag gör dem direkt i gips, vilket anses svårare, men som jag ju tränat på. År 1999 avtäcktes mitt bronshuvud av Axel Munthe på Capri, som jag gjorde i gips där två år tidigare. År 2003 överlämnade jag ett gipshuvud av HMS Drottning Silvia inför hennes 60-årsdag. 2006 avtäcktes bronshuvudet av operasångerskan Margareta Dellefors i Dalhalla, vars tillkomst hon initierade. Senare samma år avtäcktes en bronsbyst av olympiasegraren på cykel, Bernt Johansson, i Mariestads stadshus. Året därpå avtäcktes ett bronshuvud i Mariestad av pionjären på omhändertagande av underutvecklade barn, Emanuella Carlbeck. År 2013 utförde jag ett gipshuvud av den store porträttmålaren från Mariestad, Bror Kronstrand, som finns utställt i dess stadsbibliotek, och samma år gjorde jag en bronsavgjutning av HMS Drottning Silvia.
När ett monumentalprojekt är beslutat gäller det för mig att åstadkomma en fullskalig gipsmodell – med rätt former! För att klara det låter jag digitalisera en 75 cm stor gipsskulptur dvs ta ner formdata på en CD-skiva, som sedan kan utnyttjas för att låta fräsa en förstoring i frigolit. Frigoliten bildar sedan underlaget för mitt gips, varvid jag detaljutformar linjer, ytor och ytstrukturer. Som exempel en monumentalskulptur skulle jag vilja visa ett bildspel över tillkomsten av skulpturen ”Livskraft” i Mörby Centrum 2006.